Varför LCHF?

Jag fick frågan om jag kunde blogga om vad som låg bakom att jag började med lchf, och det gör jag så gärna.

Det var sensommaren 2009 som jag började. Jag hade gett mig katten på att försöka gå ner i vikt till Sanders ettårsdag. Jag var inte alls nöjd med att ha kvar 10 kg extra sedan graviditeten.
Under våren hade jag kämpat med att hålla reda på kalorier in/ut, gick med stegräknare, undvek skräpmat osv. Det var inte alls roligt, bara jobbigt med tvånget att hålla reda på vad man åt och försöka hålla snittet på 10 000 steg om dagen. Funkade ju under en period, men jag pallade inte i längden, tröttnade på stegräkningen och föll handlöst för sockersuget.

Jag trodde inte alls på lchf, trodde varken det fungerade, att man kunde må bra på det eller att det kunde göra att man klarade sig utan socker.
Men jag behövde ett halmstrå, Sanders ettårsdag närmade sig med stormsteg och jag var inte alls nöjd med min nya kropp, jag ville inte se ut så där, känna mig sådär, gå i gravidbyxor, ha ont i knäna osv.

Jag tänkte att jag ger lchf en månad, det kunde väl inte skada.
Jag provade, var beredd på omställningsbesvären i början, läste på ordentligt osv. Månaden gick fort, jag tappade lite i vattenvikt, men långt ifrån alla kilon jag ville bli av med. När månaden var slut hade jag inte längre en tanke på att sluta.
Tänk att man kunde må så bra, jag som redan såg mig som frisk, att det kunde bli en sådan skillnad. Ingen migrän, inget ont i magen, inget sockersug, inget koma efter maten osv. (Lista i förra inlägget.)
Dessutom, jag fick äta när jag var hungrig, (det där med att äta var tredje timme var verkligen aldrig min grej) åt tills jag var mätt och så länge jag höll mig till godkända råvaror så kunde jag frossa i jättegod mat utan att få dåligt samvete. Min feta tacogratäng hade helt plötsligt blivit nyttig, likaså mina färskostfyllda baconchampinjoner! Inga tankar på kalorier eller tvång på motion. (Jag är långt ifrån emot motion, människan är gjord för att röra sig och mår bra av det, däremot är det inget måste för viktminskning.)

Efter ett halvår hade jag gått ner de där 10 kilona och 6 till. Jag vägde så lite som jag inte gjort sedan jag var runt 20.
Det var platåer på vägen, jag stod mer still i vikt än gick ner, men så länge jag mådde så bra och inte gick upp det jag tappat så hade jag ingen brådska längre.

16 kg minus var dock väl mycket tycker jag, så smal trivdes jag inte heller, men det var ju ett mindre problem.
Nu, efter diverse avsteg på vägen (den där förbannade Ben & Jerry-glassen är skickad av djävulen…) så ligger jag på en vikt jag trivs kanon med! Drygt 10 kg minus från ursprungsvikten och jag har mer muskler än vad jag hade tidigare. (Lättare att bygga muskler när man ger kroppen tillräckligt med protein, jag försöker ligga på minst runt ca 1-1,5 g/kg önskad kroppsvikt.)

Jag börjar lära mig vad som startar mina avsteg. Jag äter något sött och smaskigt, överlever det fint och tänker: ”Oj, det gick ju bra, jag kunde nöja mig med bara lite, utan att få sötsug efteråt och allting!”
Problemet är att då tror jag sötsuget är botat och äter mer sött helgen därpå, vilket eskalerar efter hand och går fort helt ur hand. (Jag är expert på att hitta på ursäkter på att äta sött, det finns ingen gräns på hur mycket olika grejer man kan fira till exempel.)
Nu tillåter jag mig avsteg. Men inte oftare än ca en gång i månaden. Det verkar funka, jag märker hur jag letar ursäkter att äta sött veckan efter, men då gäller det att tänka på att det är sockersuget som talar.
Bara att hålla tummarna för fortsatt sockersugsfrihet, en dag i taget!

Jag vet att man lätt låter lite nyfrälst på lchf, och det är lätt att försöka frälsa sin omgivning. Jag antar att det är som i vilken kyrka som helst, man vill att andra ska få må lika bra som man själv gör. Att andra ska minska risken för diabetes typ 2, bli piggare osv. Jag försöker att skärpa mig och bara svara på frågor, det är mest mina allra närmaste som får lyssna på frälsningssnacket.
Mat är väldigt provocerande, jag vet av personlig erfarenhet att man måste komma till rätt plats i sitt eget liv för att ta sig ur ett matmissbruk, fram tills man är mogen så kämpar man gärna emot med näbbar och klor.
Jag hoppas med mina blogginlägg kunna inspirera någon att kanske ta steget. Som frisk och smal så behöver man ju inte alls vara så drastisk som att gå till strikt lchf, bara att hoppa allt ”vitt” (vitt socker, vitt mjöl, vit pasta osv) till exempel räcker kanske för att få lite bättre mage, hålla blodsockret (humöret…) jämnare, färre hål i tänderna eller vad man nu är ute efter.

Många är rädda för lchf, man tror det kloggar blodkärlen, gör en trött, dödar njurarna osv. (Vilket jag inte lyckats hitta några bra vetenskapliga bevis för.) För att inte tala om hur fort man kommer dö när man inte äter av den heliga frukten! (Kolla till exempel i en näringstabell på skillnaden i c-vitamin mellan broccoli och apelsin, till broccolins fördel.)
Men ärligt talat, helt ovetenskapligt, jag dör hellre frisk med lchf än lever sjuk med ”vanlig” kost. Bara det att slippa migrän liksom…

Om det är något som helst du undrar om LCHF, fråga mig gärna. Vill du läsa på själv så finns allt matnyttigt (hihi) du kan behöva på den utmärkta bloggen kostdoktorn