Detta bildspel kräver JavaScript.
I morse möttes jag av ett mejl med besked om att finaste Cayenne ska avlivas idag. Hon har sedan en tid tillbaka artros som hon får smärtstillande mot, men det smärtstillande hjälper inte fullt ut, och nu har hon åkt på akut livmodersinflammation.
Finaste, fina Cayenne. Vi har gjort så mycket ihop, hon har lärt mig så mycket. Hon var min freestylehund som gett mig ett av mina finaste hundminnen någonsin, när vi vann en freestyleklass i stora ringen på Stora Stockholm ett år. Hon är min enda agilityhund som tagit cert, ett vardera i hopp och agility. Hon har lärt mig så otroligt mycket om hoppträning (när hennes ursprungsfilosofi var att man skulle riva minst 2 hinder per klass), om kontaktfältsträning, om gå fint i koppel-träning, hennes träning är en stor anledning till att jag har två hundar som inte drar på vilt nu.
Hon lärde Nemi att man ska vara en bitch mot valpar och andra onödiga individer…
En gång i tiden var jag och Cayenne ett sånt team, så hon var som en del av min kropp, jag skickade signalen, och hon förstod precis, vad jag än bad om. Det var väl en kombination av att hon var uppfödd hemma hos oss, jag hade varit med och valt hane och har följde varje dag i hennes uppväxt, från det att hon föddes som minst i kullen och vi inte visste om hon skulle överleva.
Det var längesedan nu, men sånt sitter kvar i själen, ett sånt samarbete.
Sina sista år levde hon ett härligt pensionärsliv hos Sanders farmor och farfar, långa promenader, två personers ständigt fulla uppmärksamhet och härliga husvagnssemestrar. Jag har saknat henne, men den omplaceringen är bland det bästa jag kunde gjort för henne, hon fick underbara sista år hos dem istället för att gå som tredjehund hos mig. Men nu ångrar jag såklart helt själviskt att jag inte fick mer tid med henne. Finaste Cayenne.
